Predikan av Stefan Hedkvist i Lutherska bekännelsekyrkan i Norrköping / Västerås över 1 Mos 22:1-14 på första söndagen i fastan.
22:a februari 2015
När en människa blir prövad av Gud så har det alltid ett gott syfte. Det sker av kärlek för vårt bästa – för vårt andliga bästa. När Gud prövar oss så ger han oss ett tillfälle att medvetet sätta Gud och hans ord främst i våra liv. Och när vi gör det blir vi stärkta i vår tro. Men för förnuftet kan det ibland vara svårt att skilja mellan Guds prövning och djävulens frestelse. Djävulens frestelser har alltid ett ont syfte. Hans syfte är att få oss på fall. Hans frestelser är för det mesta lätta att känna igen eftersom det är frestelser till synd mot Guds bud och misströstan på Guds ord. Men för förnuftet kan det vara svårt att avgöra om en sak kommer från Gud eller djävulen. Förnuftet är ingen pålitlig rådgivare till vad vi ska tro och göra.
Befallningen till Abraham att han skulle offra sin son var ohygglig. Han skulle offra sin son som brännoffer. Brännoffret är i Bibeln ett blodigt offer som krävs för att någon ska räknas som välbehaglig inför Gud. Det är också en symbol för att personen som offrar sätter Gud främst i sitt liv. Offer i förening med otro är en börda för Gud. Nu fick Abraham befallning att offra sin son som brännoffer. Det var ett prov på om han satte Gud främst i sitt liv. Vi läsare får veta från början att det rör sig om ett test. Vi läser: En tid därefter satte Gud Abraham på prov. Men Abraham visste inte det. Gud sa inte till honom: detta är bara ett test. Prövningen innebar att Gud satte honom i en sådan situation att han var tvungen välja mellan trons lydnad och förnuftets olydnad. Skulle han följa förnuftet, sina känslor eller Guds befallning? Han fick ett tillfälle att medvetet sätta Gud och hans ord främst i sitt liv.
Det heter: En tid därefter satte Gud Abraham på prov. Vad var det som hade hänt tidigare? Ja, Abraham var säkert inte i bästa form. Han hade tagit mycket illa vid sig av Saras begäran att driva ut Hagar och Ismael. Men Gud hade då sagt till honom att han skulle lyda Sara i allt vad hon sagt. Och efter förlusten av sin son Ismael kom så befallningen att han skulle offra sin andra son, Isak. Och när det gällde Isak så hade Abraham fått veta att det var med honom som Gud skulle upprätta sitt eviga förbund som han lovat. För förnuftet var Guds befallning att offra Isak omöjlig att fatta. För förnuftet framstod det som om Guds löfte nu skulle göras om intet, eller så var det en röst från djävulen han hört. Det framstod som om Guds befallning skulle förinta Guds löfte om ett evigt förbund som skulle bli till välsignelse för alla folk. Det var inte bara en älskad sons liv som stod på spel utan hela världens frälsning. Så det var en ångestfylld situation för Abraham. Befallningen krävde av honom något som helt stred mot en fars kärlek till sin son. Men befallningen stred också mot löftet om hans egen och hela världens frälsning. Skulle släktlinjen till Frälsaren som Gud lovat klippas av?
Vi hör aldrig att Abraham ifrågasatte befallningen. Han kom inte med några motargument eller frågor. Vi ser bara en enda sak hos Abraham: det är lydnad. Han steg upp tidigt och sedan han huggit veden till offret gav de sig iväg med två tjänare till Moria land, till det berg som HERREN skulle visa honom. På tredje dagen såg de berget. Och vi får senare i Bibeln veta att Salomo byggde templet på Moria berg, så vi vet var platsen ligger.
Ni kanske har varit med om det någon gång, att om man blir ställd inför att göra något svårt så gör man det snabbt för att få det överstökat – man gör det snabbt för att få det gjort så att man inte hinner ändra sig. Abraham hade ingen chans till det. De tre dagsresorna gav honom tillfälle att tänka över befallningen och sitt beslut flera gånger. Och vi kan vara säkra på att djävulen tog tillfället och gav honom flera förnuftiga anledningar till att inte lyda Gud och ta livet av sin son.
När de såg platsen lämnade han tjänarna och åsnan för att fortsätta tillsammans med Isak. Abraham sa till tjänarna: ”Stanna här med åsnan. Jag och pojken går dit bort för att tillbe, och sedan kommer vi tillbaka till er.” Allt Abraham säger är intressant. Här lär vi känna vad som rört sig i hans hjärta under vandringen. Han tog först hänsyn till tjänarna och lämnade dem med åsnan för att de inte skulle behöva se något som de omöjligt kunde förstå.
Vi får också veta att Abraham såg sin lydnad som en tillbedjan. Det innebär att han gjorde som Herren befallt därför att han satte Herren främst i sitt hjärta. Jesus lär oss att sanna tillbedjare måste tillbe i Fadern i ande och sanning. Jesus och profeterna straffar dem som hör Guds ord men inte gör det, de som talar väl med sin mun men som är långt borta från Herren i sina hjärtan. Men när Abraham förklarar att han och pojken ska gå till berget för att tillbe, så innebär det att Abraham satte HERREN och hans ord främst i sitt liv, älskade honom över allting och i allt förtröstade på honom, och därför var hans lydnad en tillbedjan i ande och sanning.
Abrahams svar visar också att han var helt säker på att han och pojken skulle komma tillbaka till tjänarna: Jag och pojken går dit bort för att tillbe, och sedan kommer vi tillbaka till er. Detta ord är betonat i grundtexten och visar att Abraham var bestämd på denna punkt, att han skulle komma tillbaka tillsammans med pojken. Det ger oss en ledtråd till hur Abraham löst dilemmat. Hur kan en nådig och kärleksfull Gud klippa av släktlinjen till Messias, världens Frälsare? Abrahams tro hade kommit fram till detta: Om Gud befallt mig att offra Isak och jag lyder honom så måste Gud uppväcka honom till liv igen så att vi kan komma tillbaka från detta berg. Det är vad Nya testamentet också lär oss. I Hebreerbrevet, i kapitlet om troshjältarna står det så här: I tron bar Abraham fram Isak som offer när han blev satt på prov. Sin ende son bar han fram, trots att han hade fått löftena och Gud hade sagt till honom: Det är genom Isak din avkomma ska räknas. Abraham räknade med att Gud hade makt att till och med uppväcka från de döda, och därifrån återfick han honom också, bildligt talat.
Jesus säger på ett ställe: Den som älskar far eller mor mer än mig är inte värdig mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig är inte värdig mig. Det var samme Guds Son som prövade Abraham och stoppade honom när han drog kniven. Det nödvändiga offret hade då redan skett i Abrahams hjärta. Abraham hade visat att han älskade Gud över allting och i allt förtröstade på honom. Herrens ängel [ropade] till honom från himlen: ”Abraham! Abraham!” Han svarade: ”Här är jag.” Då sade han: ”Lyft inte din hand mot pojken och gör honom ingenting. Nu vet jag att du fruktar Gud, då du inte ens har undanhållit mig din ende son.” Vi förstår att Herrens ängel inte är en Herrens ängel bland andra utan den specielle Herrens ängel som är HERREN själv. Herrens ängel är Guds Son som uppenbarade sig på detta sätt under tiden före det att han blev människa och föddes av jungfru Maria. Att Herrens ängel är Guds Son, Gud själv, förstår vi av att han säger: Nu vet jag att du fruktar Gud, då du inte ens har undanhållit mig din ende Son. Herrens ängel är alltså Gud själv.
Abraham såg sig omkring och fick då bakom sig syn på en bagge som hade fastnat med hornen i ett snår. Abraham gick dit och tog baggen och offrade den till brännoffer i stället för sin son. Och Abraham kallade platsen Herren förser. I dag säger man: Berget där Herren förser. Genom att förse Abraham med en bagge till offer i stället för sin son åskådliggjorde Herrens ängel en princip som blir allt tydligare allteftersom uppenbarelsen fortskrider i Gamla testamentet. Det är principen om frälsning genom det ställföreträdande offret. Speciellt sedan tabernaklet i öknen blev färdigställt, och ännu senare när Salomo byggt templet på Moria berg, blev folket på ett åskådligt sätt undervisade om frälsningen genom det fullkomliga ställföreträdande offret som alla offer pekade fram emot. Men vi har samma undervisning här i vår berättelse. Det namn Abraham kallade platsen är också viktig. Abraham kallade platsen Herren förser. Det är Herren som förser med offret. När sedan uppenbarelsen fullbordas heter det: Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. Herren försåg världen med det fullkomliga offer som vann frälsning åt var och en.
När Gud skapade världen gjorde han det genom sin allsmäktiga kraft. När Gud återlöste den fallna världen gjorde han det genom sin nåd och kärlek, genom att i kärlek förse oss med ett fullkomligt ställföreträdande offerlamm som han straffade i vårt ställe för vår synd. Fast Jesus är Guds Son, och har all makt i himlen och på jorden, så var det en verklig kamp för honom att vinna seger åt oss. Vi hörde i dagens evangelium hur han blev frestad av djävulen, som sedan lämnade honom för en tid. Skriften betygar att han led när han blev frestad. Och i Getsemane blev lidandet och kampen svår. Han greps av ångest så svår att hans svett blev som blodsdroppar som föll ner på jorden. Människor undrar hela tiden varför Gud gör som han gör. För honom borde det väl vara lätt att göra på något annat sätt eftersom han har all makt? Varför gjorde han inte bara slut på djävulen med en gång? Varför behövde Jesus lida och kämpa om han har all makt? Varför omvänder inte Gud alla människors hjärtan med en gång om han vill att alla ska bli frälsta och har all makt? Varför göra allt så komplicerat? Varför inrätta ett så obetydligt nådemedel som dopet i vatten och ande när han kan göra allt han vill i sin allmakt? Varför gör han inte slut på allt lidande med samma pondus som han visade när han skapade himmel och jord?
Ja, vilket svar ger Bibeln på alla dessa frågor? Ett svar fick Job, som ifrågasatte Guds handlande och anklagade Gud. Herren sa till honom: Vem är denne som fördunklar mitt råd med ord utan förstånd? Spänn bältet om livet som en man, jag vill fråga dig, och du skall svara mig. Var fanns du när jag lade jordens grund? Svara, om du har så stort förstånd. För att kritisera Gud krävs det någon som är smartare än Gud som kan analysera och bedöma Guds handlande. Vi behöver då och då en påminnelse om att vi är skapade varelser som inte ens fanns till när Gud designade skapelsen.
Ett annat svar får vi i berättelsen om Abrahams prövning. Gud ger oss tillfälle att älska honom över allting och i allt förtrösta på honom, inte av tvång, utan av ett fritt och tacksamt hjärta. Gud frälser oss inte med tvång genom sin blotta allmakt som ingen kan motstå. Gud frälser oss genom ett löfte som människor kan tacka nej till. När Gud en gång kallade Abram gick han ut ur sitt land i tron på Guds löfte. Det skedde inte av tvång eller rädsla utan av ett fritt och tacksamt hjärta. Nu hade han än en gång fått tillfälle att medvetet sätta Gud främst i sitt liv, inte av tvång utan av ett hjärta som älskade Gud över allting och i allt förtröstade på honom. Gud ger oss samma tillfälle. Han tvingar ingen, men han lockar oss med ett glatt budskap som förkunnar att han försett oss med ett fullkomligt ställföreträdande offer för att vi ska gå fria från synd och straff och få tjäna Gud i frihet, med glada och tacksamma hjärtan. Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet. Men vi ska använda friheten så att vi inte ger synden något tillfälle.
När de gick tillbaka till tjänarna tror jag Abraham påminde Isak om vad han sagt redan på vägen upp till berget: ”Gud kommer att utse åt sig lammet till brännoffret, min son.” De hade verkligen fått bekräftat att Gud förser med ett ställföreträdande offer. Det var säkert något som Isak levde på resten av sitt liv. En del har undrat om inte Isak tog skada av en sådan handgriplig, skräckfylld lektion i den princip som går genom hela Bibeln: frälsning genom ett ställföreträdande offer? Det verkar inte så. Det blev nog hellre något som stärkte hans tro. Han räknas i Nya testamentet till troshjältarna och hans tro kom speciellt till uttryck när han gav sin välsignelse åt Jakob och Esau för kommande tider. Vi ska be Gud om vishet att undervisa våra konfirmander så att de hela livet kommer ihåg andra trosartikeln om Guds Sons ställföreträdande offer. Vi behöver inte ordna konfirmandlektionerna lika dramatiska som Abraham. Vi ska över huvud taget inte söka prövningar eller utsätta någon för prövningar. Det har vi inte vishet till. Abrahams prövning skedde under trygga former, på Guds befallning, och med Herrens ängel närvarande som övervakade det hela. Vi har nog upp med prövningar varje dag. Vi får alla många tillfällen att sätta Gud och hans ord främst i våra liv. Vi får hela tiden tillfällen att öva oss i att förtrösta på Guds ord och inte förlita oss på vårt förnuft när det gäller andliga ting. Herren vill inte att vi ska vara som en häst eller mula utan förstånd som måste tämjas med töm och betsel. Han vill att vi ska lyda honom i frihet och med glädje, i tacksamhet för att han förser. Amen.
Låt oss be!
Herre Jesus, lär också oss att förtrösta på dig och ditt ord, så att vi inte förlitar oss på vårt förnuft i andliga ting. Lär oss lydnad av ett tacksamt hjärta. Hjälp oss koncentrera oss på det som är vårt, att älska dig över allting och i allt förtrösta på dig. Lär oss tåligt lida konsekvenserna av en rätt bekännelse. Vi tackar dig för ditt offer som gett oss frihet från synd och död och djävulens makt. Amen.