Predikan av Stefan Hedkvist i Lutherska bekännelsekyrkan i Norrköping / Västerås över 1 Petr 2:21-25 på 2:a söndagen efter påsk.

19:e april 2015

Dagens text ur 1:a Petribrevets andra kapitel tar upp en svår sak för dagens människor. Det är ämnet underordning. Utfallet blir lite olika beroende på vem vi är och vilken ställning vi har i samhället, församlingen och vår familj, men det finns alltid någon eller några som vi ska underordna oss under. Ämnet är svårt därför att man tror att det handlar om människovärdet. Man tror att man blir mindre värd om man underordnar sig. Den som är mindre värd är underordnad och den som är mer värd är överordnad. Ungefär så tänker många. En speciellt svår sak för många är Bibelns lära om mannen och kvinnans förhållande till varandra i äktenskapet och i församlingen. En hustru uppmanas att underordna sig sin man. Orden känns som knivhugg för många. Varför ska hustrun tvingas underordna sig? Hon är väl lika mycket värd? Varför får hon inte vara med och bestämma? Vi ska väl verka för jämställdhet och inte för att upprätthålla föråldrade mansdominerade värderingar? Ungefär så tänker många. Det hjälper inte att påminna om hela bilden: att Bibeln lär mannen är skyldig att älska sin hustru och offra sig för henne. Skulle Bibeln ha lärt att det var hustrun som var skyldig att offra sig för sin man så skulle man ha gått i taket.

I det närmaste sammanhanget så uppmanar Petrus oss att visa aktning för alla. Som medborgare ska vi underordna oss överheten. Slavar som blivit kristna uppmanas att underordna sig sina herrar, även de hårda. Men i ett vidare sammanhang har Bibeln mer att säga om vem som ska underordna sig vem:

Ja, vem ska underordna sig vem? Bibeln lär att
varje människa ska underordna sig den överhet hon har över sig,
slavarna ska underordna sig sina herrar,
tjänarna ska underordna sig sina herrar,
barnen ska underordna sig sina föräldrar
yngre ska underordna sig de äldre
församlingen ska underordna sig de som är kallade att leda församlingen
kvinnorna ska underordna sig i församlingen
man och hustru ska underordna sig varandra i vördnad för Kristus
en hustru ska underordna sig sin man
församlingen ska underordna sig Kristus
vi ska alla underordna oss Gud

Bibelns lära om underordning har precis ingenting med människovärdet att göra. Slaven är inte mindre värd inför Gud för att han underordnar sig sin herre. Vi är inte mindre värda inför Gud för att vi lyder överheten. Barnen blir inte mindre värda inför Gud när de lyder sina föräldrar. Församlingen blir inte mindre värd inför Gud när de lyssnar till sina ledare. Hustrur blir inte mindre värda inför Gud när de i stillhet underordnar sig sina män. Vi blir inte mindre värda inför Gud när vi underordnar oss Kristus. Vi blir inte heller mindre värda i förhållande till någon annan människa när vi visar aktning för alla. Bibeln lär klart att vi är alla är värda lika mycket inför Gud oavsett vilken nationalitet, samhällsställning eller kön vi har: Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. 27 Alla ni som blivit döpta till Kristus har iklätt er Kristus. 28 Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus (Gal 3:26-28).

Om det inte är människovärdet, vad handlar det då om? Att vara villig att underordna sig handlar om att älska HERREN och att älska sina medmänniskor tillräckligt för att vara beredd att avstå från en del av sin frihet. Vår motivation till villig underordning kommer från Jesus Kristus som blev lydig intill döden – döden på korset. När vi underordnar oss någon så som Skriften lär oss så innebär det knappast ett lika högt pris från vår sida. Filipperbrevets andra kapitel ställer fram Kristus som exempel för oss. Stället börjar med att visa på hans höga status som han avstod från och det höga pris han var beredd att betala för att tjäna oss. Vi uppmanas härma honom men vår uppoffring bleknar i jämförelsen. Han gav upp en hög ställning för att tjäna oss. Han som var till i Gudsgestalt antog en tjänares gestalt när han blev människa och blev lydig intill döden. Vi älskar därför att han först älskat oss. Kärleken till vår Frälsare gör oss villiga att ge upp lite grann av vår frihet för att tjäna varandra med Jesus som vårt föredöme. Jämfört med Jesus är det ingen hög ställning vi ger upp och det är inget högt pris vi betalar när vi underordnar oss varandra och tjänar varandra. Paulus skriver: Sök inte konflikt eller tom ära. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva. 4 Se inte till ert eget bästa utan också till andras. 5 Var så till sinnes som Kristus Jesus var:
6 Han var till i Guds gestalt
men räknade inte jämlikheten
med Gud som segerbyte ,
7 utan utgav sig själv
och tog en tjänares gestalt
och blev människan lik.
När han till det yttre
hade blivit som en människa,
8 ödmjukade han sig
och blev lydig ända till döden –
döden på korset.

Paulus manar oss att vara så till sinnes som Kristus Jesus var. Vi ska alltså vara villiga att bli varandras tjänare, att sätta andra högre än oss själva, och att se till andras bästa även om det innebär att vi får ge upp något av vårt eget.

Petrus börjar vår text med att säga att vi är kallade till detta. Vad är vi kallade till? Ja, vi kallade till att underordna oss varandra enligt Guds vilja, visa aktning för alla och göra gott mot alla även om det medför lidande: Till detta är ni kallade. Kristus led i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni ska följa i hans fotspår.

Petrus fortsätter med att hänvisa till Jesaja 53 när han ställer fram Jesus som ett exempel för oss: 22 Han hade inte begått någon synd, och inget svek fanns i hans mun . 23 När han blev hånad svarade han inte med hån, när han fick lida svarade han inte med hot, utan han överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist. 24 Han bar våra synder i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår är ni helade.

Jesaja 53 handlar om hur Jesus återlöste hela mänskligheten med sitt offer. Jesu återlösningsverk ska vi inte försöka återupprepa. Det är inte det som är meningen när vi uppmanas att följa i hans fotspår. Alla som försöker gottgöra för sina egna eller andras synder går förlorade. Det finns bara en som betalt vår skuld. Det är Jesus och han ensam ska ha äran för det. Nej, vi ska vara så till sinnes som Jesus var som ödmjukt antog en tjänares gestalt och blev lydig till döden.

Petrus hänvisar till Jesaja 53 och beskrivningen av Jesu offer för att det är där kraften ligger till ett nytt liv – ett på allt sätt nytt liv. Hans ödmjuka och oskyldiga offer vann liv och salighet åt alla. Vi blir helade från vår synd när vi tror på honom. Men Jesus bar våra synder upp på korsets trä inte bara för att våra synder skulle bli förlåtna. Han gjorde det också för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten. Det är detta som kallas helgelsen. Helgelsen är ett mysterium – ett under i sig. Helgelsen innebär att när vi lär oss mer om Jesus och växer till i förståelsen av Skriften, när vi genom Skriftens undervisning och nådemedlen får en mer mogen och stark tro, så blir vi också mer och mer formade efter Jesus som vår förebild.

Det är inget berömvärt om någon får lida för onda gärningar. Jesus fick lida, men han hade inte begått någon synd och svek fanns inte i hans mun. Vår första reaktion när någon hånar oss är att ge igen. Det är mänskligt att försvara sig med att bli hotfull. Men när Jesus blev hånad svarade han inte med hån och när han fick lida svarade han inte med hot. Istället hörde vi honom på korset säga: Fader, förlåt dem för de vet inte vad de gör. Han ville och gjorde enbart det som var gott mot alla även mot dem som orsakade honom lidande. Han kom inte för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. Vår vandring i hans fotspår förvandlar vårt bekymmer och lidande från att vara vårt elände till att bli vår andliga gudstjänst. Vi behöver inte göra revolution mot all form av underordning för att slippa tjäna. Istället ser vi det som vår andliga gudstjänst att ödmjukt tjäna varandra så som Gud vill fram till den dag då han ska komma tillbaka för att upphöja oss, liksom han själv blivit upphöjd. Vi behöver inte hävda oss själva utan kan stilla överlämna allt i Guds hand, både själva saken, och tid och stund. Jesus har lovat att den som ödmjukar sig ska bli upphöjd.

Petrus avslutande ord är en stor tröst för alla kristna som får lida, och som då kanske frestas att tänka att lidandet är ett tecken på att Gud övergett dem. Ni var som vilsna får, men nu har ni vänt om till era själars herde och vårdare. När vi kom till tro gjorde Jesus ett åtagande gentemot oss. Han åtog sig att vara vår gode Herde. (Han är visserligen den gode Herden redan före vår tro, för han lär oss i liknelsen om den gode herden att han söker efter det förlorade. Det är den gode Herdens sökande som har fört oss vilsna får till tro. Men då vi kommit till tro så binder han sig att vara vår gode Herde.) Det innebär att han tar ansvar för att leda och föda, skydda och bevara oss.

När Jesus kallas vår herde är jämförelsen lätt att förstå. Herdar var en vanlig syn på Nya testamentets tid. Ett får klarade sig inte på egen hand någon längre tid, antingen fastnade det i något snår eller blev föda åt rovdjur. Tillämpat på oss innebär det att vi för vår överlevnad är helt beroende av Jesus. Då talar vi inte om kroppslig överlevnad i första hand, även om Jesus beskyddar och välsignar oss både till kropp och själ. Medellivslängden för troende och otroende lär vara ungefär densamma i vårt land. Men utan Jesus skulle vi gå under andligt sett. Han är våra själars herde och vårdare. Det är obegripligt hur någon kan lämna Jesus, den gode Herden, för att vilja klara sig på egen hand. Utan Jesus har människor all anledning att frukta allt ont när de vandrar i denna dödskuggans dal. Fast de har inte förstånd att vara rädda. De förstår inte att de vandrar i mörker eller vilket slut de får. Men med Jesus som vår gode Herde behöver vi inte frukta något ont. Han har gett oss andligt och evigt liv och han leder och beskyddar oss alla dagar på ett sådant sätt att vi ska få bo i HERRENS hus när detta livet är slut.

Petrus använder ytterligare ett uttryck om Jesus för att trösta alla lidande kristna: han är vår vårdare. Ordet som översätts ”vårdare” kan i andra sammanhang översättas ”biskop” eller ”ledare”, men i detta sammanhang kan det också översättas ”väktare” eller ”beskyddare”. I alla fall tror jag det är en hänvisning till Psalm 121. Om vi tänker på den 23:e Psalmen när vi hör att Jesus är vår ”herde” så ska vi tänka på den 121:a Psalmen när vi hör att han är vår ”beskyddare”. Han som bevarar Israel han slumrar inte, han sover inte. HERREN bevarar dig, HERREN är ditt skydd på din högra sida. Jesus är ständigt verksam dag och natt. Han är ditt skydd mot allt ont så att det inte finns något skapat i himlen och på jorden som kan skilja dig från honom. Och i den 121:a Psalmen är resultatet av hans åtagande gentemot dig detsamma som i den 23:e Psalmen: Herren ska bevara dig från allt ont, han ska bevara din själ. Herren ska bevara din utgång och din ingång, från nu och till evig tid. Han kommer att föra oss på ett säkert sätt från denna sorgliga värld till vårt rätta hem som han har berett åt oss.

Allt detta motiverar oss att följa i hans fotspår. Helgelsen innebär att vi formas efter hans bild så att vi mer och mer blir så till sinnes som Jesus Kristus var. Därför knyter vi inte nävarna när vi hör att vi ska underordna oss utan vill gärna göra det så som Skriften lär oss av vördnad för Jesus och av kärlek till våra medmänniskor. Amen.

Låt oss be!
Vi tackar dig Jesus av hela vårt hjärta för att du älskade oss så högt att du gav ditt liv för oss medan vi ännu var syndare. Vi gick alla vilse som får med du har fört oss till dig och i dina sår är vi helade. Vi tackar dig för att vi är trygga hos dig. Hjälp oss att bli villiga att ge upp lite av vår frihet för att tjäna varandra med dig som vår förebild. Hjälp oss att bli så till sinnes som du är. Amen.