Gudstjänst under ledning av Lars Gunnarsson i S:t Markus församling i Ljungby som predikade över Luk 7:36-50 på andra söndagen i fastan.

Video: Hela gudstjänsten
Ljud/Text: Predikan

21:a februari 2016

Jag förmodar att de flesta av er har varit med om situationer som ni har upplevt som ganska pinsamma. Någon person har plötsligt dykt upp på fel plats och vid fel tillfälle. Det som började så trevligt blev med ens mycket spänt och jobbigt. Varför kom han eller hon hit? Begriper de inte att de inte hade här att göra? I vår text stöter vi på en person som i mångas tycke absolut inte borde ha varit där. Det var ju en bjudning hemma hos en ärbar och fin samhällsmedborgare. Och då skulle väl inte en sådan kvinna komma och förstöra tillställningen. Men den här kvinnan ville träffa han som spred förundran vad han än drog fram.

Vem är han som till och med förlåter synder?

Det är frågan som bordsgästerna ställer sig vid måltiden hos farisén Simon. Vid ett annat tillfälle utbrister man: ”Vad är det för en hädare? Vem kan förlåta synder? Det kan ingen utom Gud.” Nej, ingen utom Gud kan förlåta synder. All synd är först och främst synd mot Gud. Men eftersom Jesus är Gud så har han också makt att förlåta synder. ”Men ni skall veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder”, säger han i Matteusevangeliet. Det säger han som också har sagt att jag har fått all makt i himlen och på jorden. Han som har all makt har också makt att förlåta synder.

Författaren till Klagovisorna, som man förmodar är profeten Jeremia, betraktar sörjande Jerusalems ruiner. Han skriver att hans ögon flödar över av tårar (Klag. 1:16). Människorna har gråtit floder av tårar sedan syndafallets dag. Man har gråtit vid sjuk och dödsbäddar. Man har gråtit av smärta. Man har gråtit av sorg och saknad. Ibland har man också gråtit av rörelse och ibland också av glädje. När nationalsången har ljudit vid de stora mästerskapen har vi kunnat se en segrare som hejdlöst har gråtit både av rörelse och glädje. Vi människor är mycket välbekanta med tårar.

I vår predikotext för idag möter vi en kvinna som gråter av en annan orsak. Hon gråter över sin synd. Det är inte så vanligt förekommande. De flesta människor vill inte erkänna sin synd och därför sörjer man inte heller över den. Där inte synden är ett bekymmer där sörjer man inte heller över den. Och förresten så är ordet synd mer eller mindre borttaget i vår tid. Den enda synd man talar om i dag är att ”det var ju synd att du åkte dit i fartkontrollen, eller att du inte vann på din travkupong eller din tipslapp”. Det var ju synd. Men låt oss återvända till farisén Simons hus och betrakta vad som händer där.

Vi vet inte vad avsikten med inbjudan till Jesus var. Kanske var Simon nyfiken på Jesus. Kanske ville han lära sig mer om honom. Eller, vilket nog är mest troligt, så ville han i likhet med andra fariséer och laglärda samla bevis för att anklaga Jesus? Som händelserna utvecklades så är det väl mest troligt att inbjudan inte hade någon särskilt god avsikt.

Men hur som helst var i alla fall Jesus inbjuden. Men en som absolut inte var bjuden var en kvinna med dåligt rykte i staden, en synderska. Hon hade en stämpel på sig om att vara en person som levde i yttre synder och laster. Den här kvinnan får kännedom om att Jesus är gäst hos Simon och tar med sig en alabasterflaska med olja och går oombedd dit. Hon ställer sig bakom Jesus och gråter. Hon låter sina tårar falla på Jesu fötter och torkar dem sedan med sitt hår. Det är en mycket vacker och gripande handling. Därefter kysser hon hans fötter och smörjer in dem med den medhavda oljan ur alabasterflaskan.

Simon, som hade bjudit in Jesus, såg vad som skedde. Hur går hans tankar när han ser detta? Tänker han: ”O, vad glad jag blir! Tänk att den här kvinnan tycks ha fått ett nytt hjärta och sinne. Hon har nog kommit till insikt om sin situation och vänder sig nu i tro och förtröstan till Mästaren, världens Frälsare?” Tänker han så? Nej, istället tänker han: ”Hade han där varit en profet, så hade han vetat vad det är för en kvinna som rör vid honom, att hon är en synderska.” Det är typiska ord och tankar från en självrättfärdig och i egna ögon mycket förträfflig person. Alltså, hade Jesus verkligen varit en profet, som det ju ryktades om att han skulle vara, så skulle han ha visat bort den här kvinnan. Han skulle omedelbart ha kört henne på dörren och därmed visat sitt missnöje och förakt för henne.

Farisén Simon räknade säkert inte med att någon kunde veta vilka tankar som rörde sig i hans inre. Men Jesus behöver inte höra några ord för att veta vad som rör sig inom oss. I Psaltaren 139:4 heter det: Innan ett ord är på min tunga, vet du, HERRE, allt om det. Och hos Johannes står det att Han visste själv vad som var i människan, eller som det så mäktigt står i en äldre översättning Ty av sig själv visste han vad i människan var. Jesus läser Simons tankar som en öppen bok. Och nu vänder han sig till honom och säger: ”Simon, jag har något att säga dig.” Simon svarar: ”Mästare, säg det.” – ”Två män stod i skuld hos en penningutlånare. Den ene var skyldig fem hundra denarer, den andre femtio. Eftersom de inte kunde betala, efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer nu att älska honom mest?” Vi vet att en denar utgjorde ungefär lönen för ett normalt dagsverke på Jesu tid. Det var alltså betydande skulder de här båda hade dragit på sig. Men långivaren är alltså så fantastiskt snäll och godhjärtad så han efterskänker hela skulden för dem båda två. Simon tillfrågas nu av Jesus om vem som han trodde skulle älska den snälle penningutlånaren mest och svarar: ”Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro.” Jesus sade: ”Du har rätt.” Sedan vände sig Jesus mot kvinnan och sade till Simon: ”Ser du den här kvinnan? När jag kom in i ditt hus, gav du mig inget vatten till mina fötter. Men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen hälsningskyss, men sedan jag kom in har hon inte slutat kyssa mina fötter. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam. Därför säger jag dig: Hon har fått förlåtelse för sina många synder. Det är därför hon visar så stor kärlek. Men den som har fått lite förlåtet älskar lite.”

Nu ska vi titta noga på vår text. Säger Jesus att den syndfulla kvinnan har fått förlåtelse för att hon har visat Jesus så stor kärlek? Är det hennes kärlek som ligger till grund för förlåtelsen? Nej, ingen kan förtjäna förlåtelse hos Gud genom gärningar. Ty genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig, säger Paulus. Och Jesus säger klart och tydligt i vår text: ”Hon har fått förlåtelse för sina många synder. Det är därför hon visar så stor kärlek.”

Men Simon då. Han visade ingen kärlek till Jesus. Varför inte? Var inte Jesus ”Guds Lamm som borttager världens synder” också för Simon? Var Jesus inte ”Kvinnans säd som skulle krossa ormens huvud” även för Simon? Jo, men Simon behövde i likhet med de andra fariséerna ingen Frälsare. Han var sig själv nog. Han iakttog det yttre uppfyllandet av lagens krav och menade sig därmed vara rättfärdig. Simon var en präktig medborgare. Han behöver inte begråta sin synd. Därför älskar han lite eller ingenting.

Man behöver inte tillhöra fariséernas parti för att handla som Simon. De allra, allra flesta uppträder som han. Vår tids människor, och alla tiders människor, handlar likadant. Man behöver ingen Frälsare. Inte behöver majoriteten av alla Umebor någon Frälsare. Det går ju bra ändå. Gud är väl kärlekens Gud, om han nu finns, och då tar han väl emot mig för den jag är. Inte har väl vi Umebor några så svåra synder så de behöver ångras och begråtas.

Kära vänner. Också vi behöver ta till oss av denna berättelse. Det finns faktiskt en rätt stor farisé inneboende i allas våra hjärtan. Då och då sticker han fram sitt fula tryne. Farisén inom oss har svårt att acceptera den fria och fullständigt oförtjänta nåden. Särskilt gäller det gentemot andra syndare. Farisén inom oss har svårt att visa den glädje som änglarna visar över en enda syndare som omvänder sig till Gud. Farisén inom oss har svårt att ta emot och älska den som har begått en svår synd men som har visat, genom trons frukter, att hon eller han har ångrat och begråtit sin synd. Jesus bemötte alltid fariseismen med stränghet och hårdhet. Det ska vi också göra. Men människor som visar ånger och sorg över sin synd ska vi möta med kärlek och förlåtelse. Vi har själva fått så mycket förlåtet. Ja, vi har ju fått allt förlåtet!

Nu vänder sig Jesus till kvinnan och säger: ”Dina synder är förlåtna.” Vilka ljuvliga ord! Denna förkrossade och förgråtna kvinna får höra att Jesu förlåtelse vilar över henne.

Nu står det i vår text att de andra gästerna frågade sig: ”Vem är han som till och med förlåter synder?” Ja, det visste de inte. Hade de vetat det så hade de inte korsfäst härlighetens Herre, som Paulus skriver. Tänk om människor i vår omgivning visste vem han är! Tyvärr vet de flesta inte vem han är. De känner inte han som förlåter synder. Men du och jag vet vem han är och vi känner honom. Du som lyssnar i dag ska veta att Jesus är den som förlåter synder. Och han kan göra det därför att han själv har betalat priset, skulden för dina synder. Han har betalat lösen för dig. Det gjorde han på Golgata kors. Den betalningen gäller för evigt. Han är nämligen densamme i går och i dag och i all evighet.

”Omvänd er och tro evangelium”, säger Jesus. Evangelium är det glada budskapet om syndernas förlåtelse för Jesu skull. Den som kommer till Jesus blir aldrig bortvisad. Nej, han vill att du ska komma till honom, precis som kvinnan i vår text. ”Kom, låt oss gå tillrätta med varandra, säger HERREN. Om era synder än är blodröda skall de bli snövita, om de än är röda som scharlakan, skall de bli vita som ull. Om ni är villiga att höra skall ni få äta av landets goda” (Jes. 1:18-19).

Så slutar Jesus med att säga till kvinnan: ”Din tro har frälst dig. Gå i frid.” Den frälsande tron är tron på Jesus. Man kan ibland få höra människor säga att ”var och en blir salig på sin tro”. Man kan till och med hävda att det står i Bibeln. Men det gör det inte. Det står: ”Tro på Herren Jesus så blir du frälst” (Apg. 16:31). ”Var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn (Apg. 10:40). Jesus är föremålet, objektet, för vår tro. Hos ingen annan finns frälsningen, och under himlen finns inget annat namn som människor fått genom vilket vi blir frälsta (Apg. 4:12). Och den som tror på honom skall leva om han än dör. Amen.