Utan Guds Son finns inget hopp
för denna vår värld, andligen död.
Utan Guds ord kan jag ej se
att Herren Kristus är livet.
Herre, du ser vår nöd,
bara hos dig är liv.
Herre, vi prisar ditt heliga namn.
(Seth Erlandsson)

”Sällan har det varit viktigare att lyfta fram en dimension av hopp”, skrev ledaren för en kyrklig nödhjälpsorganisation nyligen i en artikel med titeln ”Hopp för en värld i kris?” i en kristen tidning. För det är väldigt mycket oro och nöd i världen nu: Tio procent av världens befolkning svälter. Kriget i Ukraina har lett till en stark ökning av antalet flyktingar. Kriget och coronapandemin leder också till sämre ekonomi för människor i alla världsdelar. Bland annat. Författaren sätter sitt hopp till att politiker och andra med inflytande nu ska gripa sig an vissa nödvändiga saker som föreslås i artikeln. Då finns det skäl att hoppas mitt i den annars så dystra utvecklingen.

Att Gud inte nämns i artikeln är lite märkligt och något man saknar. För Kyrkans Herre är ju hoppets Gud (Rom 15:13). I Klagovisorna säger författaren (troligen Jeremia) efter att ha målat ut fiendens brutalitet, templets förstöring och folkets lidande: Detta tar jag till hjärtat, därför har jag hopp: Det är Herrens nåd att det inte är ute med oss, att det inte är slut med hans barmhärtighet. Den är ny varje morgon, stor är din trofasthet. Herren är min del, det säger min själ, därför hoppas jag på honom (Klag 3:21-24).

Med ”hopp” menas i dagligt tal en obestämd förväntan om hjälp och förbättring. Men när Bibeln talar om en troendes hopp är det något fast och säkert: Detta hopp har vi som ett tryggt och säkert själens ankare (Hebr 6:19). Kristus Jesus är vårt hopp (1 Tim 1:1), utan honom är vi utan hopp och utan Gud i världen (Ef 2:12). Gud har i sin stora barmhärtighet genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött oss på nytt till ett levande hopp (1 Pet 1:3). Till hans namn ska folken sätta sitt hopp (Matt 12:21).

Ja, som kristna önskar vi innerligt att andra ska få äga samma hopp som vi själva har. Det kanske är lite provocerande för någon, men ”Det är inte kyrkans uppdrag att lösa världens alla sociala problem. Kyrkans uppdrag är att predika evangeliet om frälsning för alla själar som håller på att gå under” (KELKs Nittiofem teser för det 21 århundradet, #75). Och alla kan vi få vara med på det genom förbön, personlig tjänst och ekonomisk stöttning. Men: i tacksamhet för Gud vår Frälsares stora godhet mot oss vill vi naturligtvis också visa godhet och hjälpa vår nästa när han är fattig, ensam, på flykt osv. Luther sa: ”Den som går förbi sin nästa, går också förbi Gud.”

Var och en av oss har fått ett uppdrag, en kallelse att tjäna vår nästa i kärlek. I det här numret [Bibel och Bekännelse 2022 nr 3] har vi valt att ha fokus just på det temat.

Tor Jakob Welde