“Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om ting som man inte ser.” – Hebr 11:1

Vad innebär det att tro? En del tänker sig att tro är ungefär som att blunda. Om att gå in i ett mörker utan någon idé om vad som ska hända. Om att hålla tummarna och hoppas på det bästa.

När svårigheter kommer kan någon säga med de allra bästa intentioner: “Du behöver bara ha tro.” Men då behöver vi fråga: “Tro på vad? På vem?” Alldeles för ofta lyder svaret: “Du måste tro på dig själv!”

Men hur skulle vi kunna tro på oss själva? Vi, som har så lite kontroll över vad som händer, och ännu mindre över vad som ska hända. Om vi förmått kontrollera framtiden skulle vi ju till att börja sett till att undvika problem i våra liv – men detta förmår vi inte. Att tro på oss själva är sann blindhet. Det är enfald.

Den kristna tron är annorlunda. Den är inte blind, eftersom den inte är tagen ur tomma luften. Den är grundad på verkliga fakta. På en verklig person som gjorde och gör verkliga saker – till och med omöjliga saker.

En del tycker att kristna är enfaldiga. “Tror du verkligen att Jesus gick på vattnet?” frågar de oss med ett flin. “Tror du verkligen att han uppväckte människor från de döda, och att han själv uppstod?” undrar de.

Självklart gör vi det. För varför skulle vi tro på någon som inte kan gå på vattnet? Varför skulle vi tro på någon som inte kan besegra döden?

Den kristna tron är inte önsketänkande. Det är en förtröstan på att Kristus förutser allt och kontrollerar allt – ja, även problem och svårigheter – för sitt folks eviga väl (1 Mos 50:20; Rom 8:28). Det är en förväntan och en fast förvissning att endast Jesus frälser. Nu och för evigt.

Bön: Jesus, hjälp mig att förtrösta på dig – ja, endast på dig – i alla ting. Amen.