”Gud som sade: ’Ljus ska lysa ur mörkret’, han har lyst upp våra hjärtan för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte ska sprida sitt ljus” (2 Kor 4:6).
I 2007 deltog en man med namn Adam Bloom i ett experiment. Forskare tog honom med till en underjordisk bunker. Därifrån förde de honom till ett litet sovrum lika stort som en fängelsecell. Rummet var utstyrd med mikrofoner och infraröda kameror. Efter att Adam gick in stängde forskarna dörren och släckte ljusen. Ljusen skulle inte tändas förrän det gått 48 timmar. Alltså skulle Adam Bloom, i denna pyttelilla cell i denna underjordiska bunker, uppleva totalt mörker i två hela dygn.
Först tyckte inte Adam att det skulle bli särskilt svårt. Han levde ett hektiskt liv och tanken på att tillbringa två dagar i totalt mörker verkade inte som det värsta som kunde hända. Men detta förändrades snabbt.
För att roa sig själv provade han att prata högt med sig själv. Men han tröttnade snabbt med detta. Snart började han tappa koll på tiden. När han vaknade från sömnen kunde han inte längre avgöra hur många timmar – eller minuter – som hade passerat. Då började han bli rädd. Trots att han och forskarna förberett experimentet flera månader började han att undra: “Har dom alla försvunnit? Ska jag vara fången här för alltid?” Till slut började han att hallucinera. Hans hjärna började skapa sina egna bilder i frånvaron av något synligt. Han började också tappa begrepp om sin egen identitet.
När mänskligheten valde att skilja sig själv från Gud skulle den dyka ner i en klyfta av totalt mörker. I vårt syndiga vansinne trodde vi att vi skulle hitta frihet. Men vi hittade inget sådant. I frånvaron av Guds ljus hittade vi istället en overklig och obehaglig mardröm. Då kom rädsla. Desorientering. Blindvägar. Förvirring. Till och med vår egen uppfattning av identitet började rasa ihop.
Men då, i denna mörka klyfta, kom världens ljus. Gud sände sin Son för att befria oss från mardrömmen som vi skapat. I vårt ställe levde Jesus det ljusets liv som vi, i vårt mörker, inte längre kunde leva. Sedan gick Jesus i vårt ställe till korset för att uppleva helvetets yttre mörker. Allt för att betala priset för vår synd – till sista öret.
Nu lever han. Han lever som Ljuset. Och eftersom vi lever är vår mardröm över. Fruktan har vänts till glädje. Ångest till tacksamhet och lättnad. Förvirring till förvissning om Guds kärlek till oss i hans Son.
Förresten, Adam sade att när han lämnade den underjordiska bunkern så insåg han hur ljuvlig och vacker ljusets värld verkligen är. Genom tron på Jesus kan du och jag säga samma sak.
Bön:
Herre Jesus, när mörker hotar att förmörka mina tankar, fyll mig med ditt ljus. Amen.
–––
(Betraktelsen är översatt och använd med tillstånd från WELS)