Johannes sade till Jesus: ”Mästare, vi såg en man som drev ut onda andar i ditt namn, och vi försökte hindra honom eftersom han inte följde oss.” Men Jesus sade: ”Hindra honom inte. Ingen som gör en kraftgärning i mitt namn kan sedan genast tala illa om mig. Den som inte är mot oss är för oss.” (Mark 9:38-40)

Lärjungarna var tydligen oroliga för Jesu ämbete. De trodde att mannen som drev ut onda andar gjorde det med en auktoritet som inte egentligen var hans. Tyvärr var lärjungarna mer oroliga för sin egen privilegierade ställning.

Jesus behövde förmana sina lärjungar, och det händer även att jag behöver en sådan förmaning. Det är enkelt att se på andra utanför min bekantskapskrets med en misstänksam blick. De tillber kanske inte på det sätt jag gör. De har kanske inte de samma sedvänjor som jag har. De använder kanske inte samma psalmbok eller bibelöversättning som jag gör. Därmed drar jag samma slutsats som lärjungarna: att de inte är en av oss.

Jesu undervisning får mig att tänka om min slutsats. Mannen som drev ut onda andar gjorde det med Kristi kraft. Jesus erkände honom som en av sina troende. Annars skulle Herrens befallning att inte stoppa mannen varit annorlunda.

Jesus lade tonvikt på att arbeta “i hans namn”. Jag behöver alltid praktisera allt som Bibeln lär om gemenskap med andra troende, men när troende arbetar i Jesu namn och gör det för att rädda själar genom tron på honom, så kan jag, istället för att avbryta eller tysta dom, uppskatta det goda som Gud utför genom dem.

De undervisar om Jesus. De förkunnar de goda nyheterna om frälsningen som Jesus vann genom hans korsdöd. De för syndare till den frid som Guds förlåtelse genom deras Frälsare åstadkommer. Och Guds Ord som de sprider i Jesu namn utför Guds nådiga vilja: själars frälsning.

Bön:

O nådige Frälsare, du dog så att jag kunde bli din. Led mig att prisa dig för alla som förtröstar på dig och att uppskatta alla som förkunnar ditt frälsande namn. Amen.

(Betraktelsen är översatt och använd med tillstånd från WELS)