En utblick över protestantismen av idag väcker en undran över varifrån alla dessa olika kyrkosamfund kommer. Alla har de sina rötter i den romersk-katolska kyrkan, från vilken de kom att skiljas i samband med reformationen. Kulmen i denna frigörelseprocess var bannlysningen av Luther år 1520 genom påven Leo X samt riksdagen i Worms 1521 då Luther av kejsar Karl V förklarades fredlös.
Men inte långt efter den stora brytningen med Rom började det knaka i fogarna lutheranerna emellan. Medan den bannlyste Luther befann sig i skydd på slottet Wartburg i Eisenach tog Andreas Karlstadt över ledningen bland de evangeliska i Wittenberg, vilket förde reformarbetet i en riktning som Luther inte var nöjd med. Karlstadt var avogt inställd till allt som kunde uppfattas som kvarlevor av det romerska fromhetslivet, gällde det sedan bilder i kyrkobyggnaden eller en hög syn på sakramenten. Om nattvarden lärde Karlstadt att man där inte fick del av Kristi sanna lekamen och blod, en uppfattning han på ett särskilt sätt gav uttryck för i sina skrifter sommaren 1524. Luther svarade Karlstadt med skriften Wider die himmlischen Profeten (Mot de himmelska profeterna). Nattvardsstriden hade börjat, men den skulle inte i huvudsak komma att stå mellan Luther och Karlstadt, utan den senare fick snart hjälp av en annan reformator, Huldrych Zwingli. Det var han som skulle ta över kampen mot Luther och hans misstänkt papistiska syn på nattvarden. Denna strid pågick åren 1527–1528 och utmynnade i religionssamtalet i Marburg i oktober 1529.
Hur skilde sig då Luthers syn från Zwinglis? Luther ansåg att man skulle ta Jesus på orden när han i instiftelseorden säger ”detta är min kropp, detta är mitt blod”, d.v.s. i nattvarden äter och dricker vi verkligen Kristi sanna kropp och blod. Denna tanke kunde Zwingli inte uthärda. För honom var nattvarden i huvudsak en åminnelsemåltid och ett tecken på att man tillhörde kyrkan. ”Detta är” i instiftelseorden skulle inte förstås bokstavligt eftersom Kristus hade uppstigit till himlen med sin kropp och då kunde den inte samtidigt vara närvarande här på jorden i vårt nattvadsfirande. Därför måste man förstå orden på ett symboliskt sätt. Zwinglis tolkningsnyckel till instiftelseorden blev således: detta är min kropp=detta symboliserar min kropp.
Dessa två reformatorer stod inför ett gigantiskt exegetiskt problem: hur skulle man förstå instiftelseorden? Men i ännu högre grad rörde det sig om ett kristologiskt problem: Hur skall man förstå att Kristi kropp är i himlen men samtidigt på ett verkligt sätt närvarande i nattvarden här på jorden? Kan denna kropp samtidigt finnas på flera ställen? Zwinglis svar är ett klart nej. Intressant nog stod han här betydligt närmare den senmedeltida skolastiska uppfattningen än vad Luther gjorde. De romersk-katolska skolastikerna (t.ex. Thomas av Aquino och Bonaventura) ansåg också de att Kristi kropp måste finnas på en viss plats i himlen. Men dessa kunde lösa problemet genom sin transsubstantiationslära, d.v.s. att brödets substans genom konsekrationen förvandlas till att bli Kristi kropps substans och sålunda inte längre är verkligt bröd. Zwingli kunde nog gå med på att Jesus, som sitter på Guds högra sida, i sin allestädes närvaro också finns här på jorden. Men detta endast till sin gudomliga natur. Är Kristus en gång sann människa så kan han efter sin mänskliga natur inte finnas på mer än ett ställe samtidigt. Den mänskliga naturen finns alltså inte på Guds högra sida.
Luther hade Bibelns kristologi: Där Kristus finns efter sin gudomliga natur, där finns han också efter sin mänskliga natur. Det finns bara en Kristi person, inte två och där denna person finns, där finns han som en enda odelbar person, som gudamänniska (Kol 2:9). Kristus fanns som gudamänniska i Marias moderliv, som gudamänniska dog han och som gudamänniska for han upp till himlen. Som gudamänniska sitter han på Faderns högra sida och finns överallt. Men fastän han finns överallt, kan vi enligt Luther bara finna honom där han låter sig finnas. Och ett av de ställena är altarets heliga sakrament. När vi går till detta sakrament ska vi som Luther ta Jesus på orden: Detta är min kropp, detta är mitt blod.
Hans Ahlskog