Läran att hela frälsningen enbart beror på Guds nåd är främmande för stora delar av kristenheten och så har det också varit genom stora delar av kyrkohistorien. Detta är inte så underligt, eftersom det också hos den kristne finns en gammal människa som till någon del vill vara med och frälsa sig själv. Och hos icke-kristna finns enbart en gammal människa, som inte litar på Guds nåd i Kristus.

Vi ser skillnaden tydligt om vi jämför den fariséiska bönen och den före detta farisén Paulus beskrivning av frälsningen. Farisén kunde be: ”Min Gud, anden som du givit mig, är ren.” Så finns det alltså något andligt gott i människan också efter syndafallet. Paulus skriver däremot att människan efter fallet är död i sin synd: ”Också er har Gud gjort levande, ni som var döda genom era överträdelser och synder.” (Ef 2:1)

Det är därför inte särskilt förvånande att läran om människans förmåga att genom sin vilja bidra till sin frälsning blev en stridsfråga under reformationen. 1524 skrev Erasmus mot Luther i denna fråga. 1525 svarade Luther med Om den trälbundna viljan, som han tillsammans med Lilla Katekesen såg som sin bästa bok.

Luther betonade, mot Erasmus, att människans vilja före omvändelsen är bunden i det onda. Att människans vilja är bunden betyder inte att hon tvingas göra det onda, utan tvärtom att hon vill det onda och inte kan vilja något annat. ”Därmed är sagt, att när människan är i avsaknad av Guds Ande, så gör hon inte det onda mot sin vilja, under yttre tvång… Hon gör det i stället av egen drift och beredvilligt. Denna lust eller vilja att göra det kan hon emellertid inte av egen kraft uppgiva, tygla eller förändra.” (s.77) Därmed kan människan inte frälsa sig själv.

Nyttan av denna lära förklarar Luther bland annat på följande sätt:

”I grunden kan … människan inte ödmjuka sig, förrän hon vet att hennes frälsning ligger fullständigt utanför hennes egna krafter, rådslag, bemödanden, vilja och verk, och helt och hållet beror av en annans fria beslut, rådslag, vilja och verk, nämligen på Gud allena. Ty så länge hon är övertygad om att hon förmår om än aldrig så litet för sin frälsning, förblir hon i sin självtillit.” (s.74)

Eftersom denna lära är svår för vårt kött, ger dock Luther rådet i sitt företal till Romarbrevet, att man ska vänta med den tills man har lärt känna sin synd, evangeliets nåd och kämpat i det kristna livet:

”Men du bör följa detta brev (Romarbrevet) i dess ordning. Bekymra dig först om Kristus och evangelium, så att du lär känna din synd och hans nåd och strid sedan med synden, som kapitlen 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 har lärt. Sedan, när du har kommit till det åttonde, under kors och lidande, så skall det rätt lära dig, hur trösterik förutbestämmelsen i kapitlen 9, 10 och 11 är. Ty utan lidande, kors och dödsnöd kan man inte utan skada och hemlig vrede mot Gud umgås med tanken på förutbestämmelsen.

Därför måste Adam först vara riktigt död, innan man kan tåla detta ämne och dricka det starka vinet. Se dig därför för, så att du inte dricker vin, om du ännu är ett spädbarn. Varje lära har sitt mått, sin tid och ålder.”

För den kristne som gått denna väg, så är dock vissheten om att frälsningen ligger helt och hållet i Guds hand en stor tröst i anfäktelsen.

Anders Nissen

Källhänvisning: Om den trälbundna viljan (Stockholm: SKDB, 1964)