Under århundradena före Luther hade det blivit allt mer tydligt att en reformation av kyrkan var nödvändig. Det gällde både på det moraliska området, där förfallet ibland var väldigt påtagligt, och på det läromässiga området, där Guds fria nåd hade fördunklats genom människans naturliga lagiskhet.
Under Luthers egen livstid hade t ex Erasmus satt ljuset på det moraliska förfallet, som var allmänt känt. Luther skriver till sin vän Spalatin om en satirisk dialog som Erasmus skrivit ”att den är så kostlig, så full av humor, så kvick och med förlov sagt, sammanvävd på ett så Erasmuslikt sätt, att den som läser den blir frestad att skratta och njuta av Kristi kyrkas misstag, som snarare borde bedröva alla kristna och framläggas i bön inför Herren” (Luthers brev, Artos: 2004, s.26).
De 95 teserna, som blev startskottet för den lutherska reformationen, var också mer inriktade på de missförhållanden i kyrkan som avlatshandeln ledde till än den teologiska reformation som senare skulle komma. I de 95 teserna räknar Luther också fortfarande med skärselden. Det var först sedan han hade förstått rättfärdiggörelsen genom tron som allt kunde sättas i rätt sammanhang och då såg Luther också att missbruken i den romersk-katolska kyrkan hade sin grund i att rättfärdiggörelsen genom tron förnekades. I de Schmalkaldiska artiklarna (1537) skriver Luther om rättfärdiggörelsen: ”Och på denna artikel grundar sig allt, som vi i lära och liv bekänna gent emot påven, djävulen och världen.” (SKB, s.314)
Utan rättfärdiggörelsen genom tron är det möjligt att genomföra moraliska reformer, men kyrkans sanna liv kommer genom det pånyttfödande budskapet om syndernas förlåtelse i Kristus. Där detta budskap inte får höras, där råder det mörker, trots att Kristi verk är fullgjort och allt står färdigt. Luther kommenterar detta i Stora katekesen, när han utlägger den tredje trosartikeln, om den Helige Ande: ”Själva verket är skett och fullbordat. Ty Kristus har åt oss förvärvat och vunnit skatten genom sitt lidande, sin död och uppståndelse m. m. Men om verket blevo fördolt, så att ingen visste därom, så vore det förgäves och utan gagn. … Ty om han icke låter Ordet predikas och vara levande i våra hjärtan, så att man fattar det, så är det utan gagn, såsom det var under påvedömet, då tron var helt och hållet åsidosatt och ingen erkände Kristus som Herre eller den Helige Ande såsom den som helgar, d. v. s. ingen trodde, att Kristus på det sättet är vår Herre, att han utan vårt åtgörande eller vår förtjänst har vunnit åt oss en sådan skatt och gjort oss välbehagliga i Faderns ögon.” (SKB, s.447,448)
När Luther därför gjorde sin reformatoriska upptäckt, eller rättare sagt när den Helige Ande öppnade Luthers ögon för vad evangeliet faktiskt innebär, så ledde detta också till att Kristi förtjänst kom att förkunnas på ett sätt som det sällan fått höras förut. Luther beskriver själv hur det gick till, när han under sin bibelutläggning kämpade med att förstå vad Paulus menade i Romarbrevet och hur han hatade orden om att ”Guds rättfärdighet” uppenbaras i evangeliet. Han hade fått lära sig att Guds rättfärdighet syftade på den rättvisa som Gud straffar syndare med.
”Men jag, oklanderlig munk som jag var, kände inför Gud att jag var en syndare med ett väldigt plågat samvete. Jag kunde inte vara säker på att Gud var nöjd med mina gottgörelser. Jag älskade inte, nej, istället hatade jag den Gud som straffar syndare. I tystnad, om jag inte hädade, så knorrade jag intensivt och blev arg på Gud. Jag sa: ’Är det inte tillräckligt att vi arma syndare som är evigt förlorade på grund av arvsynden är förtryckta av alla sorters olyckor genom de tio budorden? Varför lägger Gud sorg på sorg genom evangeliet och hotar oss genom evangeliet med sin rättvisa och sin vrede?’ På detta sätt rasade jag med ett vilt och skakat samvete. Jag tjatade ständigt på Paulus angående detta ställe i Romarbrevet 1 och ville ivrigt få veta vad han menade.
Dag och natt mediterade jag över dessa ord tills jag till slut, genom Guds nåd, lade märke till sammanhanget: ”Guds rättfärdighet uppenbaras i det, som det står skrivet: ’Den rättfärdige ska leva av tro'”. Jag började förstå att i denna vers är Guds rättfärdighet det som den rättfärdige lever av, genom en gåva från Gud, genom tron. Jag började förstå att denna vers betyder att Guds rättfärdighet uppenbaras i evangeliet, men att det är en passiv rättfärdighet, alltså att genom den rättfärdiggör den barmhärtige Guden oss genom tron, som det står skrivet: ’Den rättfärdige ska leva av tro’. På en gång kändes det som att jag hade blivit född på nytt och gått in i själva Paradiset genom öppna portar. Genast såg jag hela Skriften i ett annat ljus.”
Detta var reformationens sanna begynnelse. Evangeliet kom att gå ut i världen i en sällan skådad klarhet och många fick sina ögon öppnade för den rättfärdighet som Gud tillräknar oss för Kristi skull. Hela Skriften kommer då i ett nytt ljus, och oavsett om man känner det som att Paradisets portar har öppnats så vet man ändå att Gud har öppnat dem också för oss – för dig och för mig.
Det är reformationens budskap och som allt annat beror på.
Anders Nissen