Vi är alla arbetare i Guds vin­gård där han kallat oss alla att arbeta. Det är nåd att vi får arbeta där, för skulle det hållas anställningsinter­vju så skulle ingen av oss klara provet. Det är nåd och barm­härtighet att han har lämnat över detta till sin kyrka och för­samling. Det är nåd att vi får ha en kyrka och församling som förkunnar den villkorslösa nåden. Det är nåd att du har fått vakna upp till en ny dag. Ja, utan Guds nåd hade det varit ute med oss. Utan Guds nåd skulle vi sitta i ett fängelse där dörren skulle vara för evigt tillsluten.

Texten om arbetarna i Vingården slutar med  orden: ”Får jag inte göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon på att jag är god?” Paulus säger i Romarbrevet: Vem har lärt känna Herrens sinne eller vem har varit hans rådgivare? Eller vem ha först givit honom något som han  måste betala igen? (Rom 11:34-35).

Så skall de sista bli de första och de första de sista. Och detta är inte något godtycke från Guds sida eller någon medkänsla med dem som kommer sent. Utan de som själva ställer sig främst dem ställer Herren Kristus längst ner. Den hemmava­rande sonen såg med oblida ögon på den återfunne. De som vill gå lagens väg förstår inte det under­bara evangeliet. Men det gör pu­blikaner, rövare och syndare. Rö­varen på korset var nära döden, det rörde sig kanske om minuter. Nådens tid var ännu inte slut. Han kände sin synd, och påminde sin vän på andra sidan: ”Vi hänger här p.g.a. vad vi har gjort, men denne har inget ont gjort.” Han vände sig till Jesus och sa: ”Tänk på mig när du kommer i ditt rike.” Kan nåden, evangelium, tydligare beskrivas och förklaras än denna dag på Golgata? Han, den siste, den store syndaren får höra att syn­derna är förlåtna. ”Idag skall du vara med mig i paradiset.” Detta är den fria nåden som Gud i sin godhet ger oss.