Säkert har vi alla någon gång varit utestängda. Vi har glömt nyckeln, vi springer runt huset och ser om något fönster står på glänt så att vi kan komma in den vägen. Vi finner på det ena knepet efter det andra. Att vara utestängd är en otäck känsla och oro ängslan kommer lätt på.

Ändå är detta ingenting mot att vara utestängd vid himladörren,när den stängs så gör den det inifrån. Här finns ingen extra nyckel, ingen låssmed kan heller dyrka upp den dörren. Här finns heller inget nyckelhål från utsidan.

Vi har två söndagar kvar av kyrkoåret 2014, på söndag påminns vi om de tio jungfrurna där man ibland inom gjort en yttre skillnad på de tio. Man har sett fem glada och uppsluppna tärnor och fem allvarliga tänkande tärnor. Den bilden blir fel när vi läser vår text. Till det yttre kunde man inte se någon skillnad.

Någon större skillnad syntes inte på de tio. Ingen kunde i förväg peka ut vilka som var kloka och vilka som var oförståndiga. Vi talar ofta om skillnaden i denna berättelse men vi glömmer den stora likheten. Alla hade samma för att använda vardagsspråk utgångsläge. Alla var bjudna och alla hade tackat ja. Alla var sömniga och alla somnade, även de kloka. Alla vaknade när ropet ljöd, ingen sov över. Och när brudgummen kom visste alla att det var han.