Under detta jordelivet påminner vi ofta varandra om hur liten och bräcklig kyrkan är. Få vill lyssna till ordet, få är det som vågar står upp för sanningen, få vågar bekänna Guds Ord inför människorna. Ja trång är den port och smal är den väg som leder till livet och få är de som går in genom den. Men vid är den port och bred är den väg som leder till fördärvet, och det är många som går fram genom den. På den breda vägen vill man inte veta av att man står i skuld inför Gud, man vill hjälpa till med sin frälsning och behöver ingen Frälsare, ingen återlösare, inget Sions berg och ingen festmåltid. Inte heller är det nya Jerusalem en plats man längtar till.

I himmelen är det däremot tvärtom, en stor skara som ingen kunde räkna. I dessa ljuvliga ordalag talar Johannes när han ska beskriva den triumferande kyrkan i himmelen.

Herren Jesus själv påminner sina lärjungar strax före sin himmelsfärd med orden ”Jag vill att där jag är, där skall också de som du har gett mig vara med mig för att de ska se den härlighet du har gett mig.” Att beskriva det himmelska med jordiska termer är inte lätt, att tala om det fullkomliga med ofullkomlighetens språk och ord blir aldrig en rätt återgivning.

Men en sak kan vi vara överens om, i det nya Jerusalem ska det bli en festmåltid som saknar motstycke. Feta rätter, vin väl klarat ja bilderna får ta över för att vi skall förstå att Guds gästabud på Sion blir en fest utan dess like. Det är glädjen och gemenskapen som beskrivs här, och ingenting fattas vare sig i glädjen eller i gemenskapen. En fest och en enda församling på en enda gång.

Bristfälligheternas och halvmesyrernas tid är förbi. Och för att vi redan här ska få en svag aning så använder Bibeln bilder och illustrationer från detta jordelivet. Det blir ett bröllop, det talas om att sitta på troner, ett hus med många boningar. Det talas om Jerusalem, stadens höghet och härlighet med gator av guld. Ja tillståndet i den kommande världen kommer att bli mycket olikt våra nuvarande förhållanden.