Judendomen säger: om du vill bli rättfärdig, låt omskära dig, håll Mose lag och de äldstes stadgar.

Islam säger: om du skall bli rättfärdig, erkänn att det finns bara en Gud och att Muhammed är hans profet och rätta dig efter Koranens regler.

Den romerska kyrkan säger: Håll Guds och kyrkans bud och vill du vara riktigt säker på din frälsning, lämna världen, gå i kloster och håll löftena om fattigdom, kyskhet och lydnad.

De reformerta säger: bed och kämpa och ge inte upp förrän känslan i ditt hjärta blivit annorlunda.

Den moderna och rationellt tänkande människan säger: öva dig i dygder och goda verk och om du gör misstag så försök göra det bättre nästa gång.

Det gemensamma med alla dessa svar är att de lägger vissheten för rättfärdigheten på människan själv, på hennes strävande, på hennes egna goda gärningar. I dagens text om Fariséen och publikanen finner vi det motsatta. Fariséen i vår text var en man som var full av goda gärningar, publikanen å andra sidan hade inte något, inte ett enda ord att säga till sitt försvar. Han var stum eftersom han visste vad som fanns inne i hans hjärta. Han hade inget att skryta med inget så att han kunde slå sig för sitt bröst.

Publikanen gick hem från templet rättfärdig till skillnad från fariséen. Din och min rättfärdighet vilar på två fundament, Guds barmhärtighet och Kristi förtjänst, och på inget annat. Allt annat är utestängt. Detta måste predikas rent och klart ibland oss, annars är det ute med oss. I annat fall ljuder inte det rena och klara evangeliet. Då predikar vi  inte längre Guds absolut oförskylda nåd för Kristi skull. Därför har våra lutherska fäder sagt att det är med just denna lära som kyrkan står eller faller. Därför kan också sångaren sjunga: Min rättfärdighet däruppe sitter på Faderns högra sida. Och fienden ehuru arg och bitter ej kan skada uti minsta mån.