När Kristus säger till sina åhörare att ta sig till vara för falska profeter och att lära känna dem genom deras frukt, sätter han dem därmed på domarsätet med sanningens vågskål i sina händer och ber dem att med tillförsikt döma sina lärare.

Allt som lärs i Kristi kyrka rör våra själars frälsning. I sådana saker får ingen vara beroende av någon annan person. Ingen får bygga sin tro på andra. Var och en skall leva i enlighet med sin egen tro och bli frälst bara genom den. Ingen annan människa kan dö för oss, ingen annan kan föra vår talan inför Gud. Ingen kan stå framför hans domarsäte i vårt ställe. Var och en kommer en gång att få svara inför Gud för sin tro och sitt liv. Och då kommer man inte kunna hänvisa till någon annan och säga: Den eller den har lärt mig så, och jag har trott på honom! Nej, i frågor som rör din själ skall du inte se med någon annans ögon, utan med dina egna. Om du tillåter dig att bli bedragen, så har du bedragit dig själv. Ansvaret är ditt. Gud säger visserligen att han skall utkräva av falska lärares hand blodet av dem de vilselett, men han säger också att de som låtit sig bedras skall dö genom sin egen synd (Hes. 3:17-21, 33:1-9).

I Guds rike är vi alla lika. Det heliga dopet tar purpurmanteln från kungen och trasorna från tiggaren och klär dem båda i Kristi rättfärdighetsskrud. – I gudomliga frågor är därför ingen utesluten från uppgiften att döma. Alla Kristi får är domare, både lärda och lekmän, gifta och ogifta, unga och gamla. Ty det handlar om vars och ens själ, om det egna livet och den egna saligheten.